Vi var till Mombasa idag efter att ha hört om eventuella ändrade visumregler. Vilken stress! Imorse visste vi alltså inte om vi får vara här en och en halv månad till som planerat eller om vi måste lämna hela Östafrika inom några veckor. Det skulle kunna betyda att vi måste boka ny biljett hem. Och inte kunna åka till Tanzania som bokat. Det hade inte varit hela världen, men tänk på alla "need greaters" som vill bo här och hjälpa till. Så vi var fyra spända personer som klev in på kontoret idag för att möta domen. Vi möttes av en glad man som snabbt stämplade våra papper och så var det klart! Vi får stanna. Inga problem. Det verkar som att reglerna ändras lite hursomhelst här...

Efter detta var jag helt SLUT o då som av en välsignelse passerade vi ett helt normalt café mitt i bullriga Mombasa! "This dosen´t feel like Africa" sa Amos till föreståndaren. "That was my intention" sa en indisk man bakom kassan. Aaah! Riktig kaffe och cupcake! Bra tröstmat :)

Idag var vi i gruppvittnande i ett område som heter Sacramento. Det måste vara någon med otrolig fantasi (eller ont om pengar) som byggt de husen! Jag menar, det var som att vara barn igen och gå på lustiga huset i Gröna lund! Trapphusen var SUPER smala. Ibland var det jättelångt mellan trapporna, sen kom de tätt, sen långt emellan igen. Och ibland var de jättebreda, o så plötsligt fick man gå på tå. Här på bilden är det så smalt mellan väggarna att jag inte ens kan stå rakt med axlarna. Amos såg att en spiraltrappa var så smal att han inte ens försökte gå upp i den. En annan liten broder gjorde ett försök- bara för att ge upp.

Det var så roligt att titta ut och se de andra i tjgruppen i alla möjliga skrymslen och vrår. Ovanför och varsomhelst. Och tjänsten? Det var mkt trevligt. Gruppen fick en del att gå tillbaka till...

Visst är den fin? Amos ville ha en sak hem från våran roadtrip. Denna fina lykta. Ibland är folk så fiffiga här. Innovativt eller hur? Man fyller den med olja och voilá så har man en charmig och unik lykta! Fattas bara att hitta oljan så kan man börja använda den.

Annars kan vi efter roadtripen rekommendera staden Nakuru med nakuru park! Man åker in i en vacker park med både skog och en stor sjö- känd för sina flamingos och många fågelarter. Där finns även VITA noshörningar! Våran guide som förklarade vad vi såg kunde komiskt nog inte säga bokstaven "R" (som många här, och inte jag heller när jag var liten). Så när han pratade om "lions and white lhinos och zeblas" hade jag fullt sjå och hänga med vad han menade. Ni vet, man försöker att inte bry sig och inte visa att man tänker på det. Men SÅKLART i virrvarret kallade även JAG noshörningar för lhinos när jag pratade med honom! Amos höll på att dö. :)

I Afrika hör man varandra. Man har inte glasfönster så allt kommer in till ens hem... Man hör grannen som hostar under natten. Flickan som bråkar med sin mor. Pingstkyrkans glada musik. Muslimerna som träffas. Redeemed församlingens märkliga gudstjänst. Det låter som en hårdrockskonsert. Och då talar vi om den dåliga hårdrocken, med "crawling" eller vad den arga sångstilen heter. "Fireeee" faiiiieeeeerrrr! De har visst gudstjänst när folk betalar. Så lönedagar har de ett hejdundrande spiritistiskt party. Nu har de varit ganska lugna. Kanske för att folk sparar inför helgdagar.

Det är märkligt att leva i en så religiös miljö. En finska som bor i Lappland är kanske van vid en och annan nåjd och lestadian, men hallå. Det här lilla stället- fullt med vargar i fårakläder.

En positiv sak mitt i virrvarret är att man utvecklar sin förmåga att hitta och komma ihåg bibelverser. Här får de varma kokande hjärncellerna minsann jobba under Afrikas sol!

Hej! Vi har världens sötaste granne. Ester som är fyra år. Hon har hjälpt oss med att plantera lite blommor vid husväggen. Vi vattnar dem och håller koll på dem tillsammans. Igår sprang hon in och hämtade brochyren "mina Bibelrim" på swahili och ville läsa den med mig. (De är alltså inga vittnen så det var en överraskning) Så där satt jag med henne och läste utan att förstå nåt och lilla Ester avslutade meningarna åt mig! Duktig flicka. 

I Vt-studiet i söndags stod det något om att tiden lätt kan rinna iväg om man sätter sig vid datorn och kollar priser och mail osv. Detta fick förklaras här. Om man vill veta vad något kostar i Ukunda så går man till marknaden och tar reda på det på plats. Man har inte någon dator hemma. Sedan ville studieledaren göra en mer lokal tillämpning angående tidstjuvar och sa: what about eating to much ugali? 

Ugali är majsmjöl och vatten som värmts upp till en tjock 'gröt'. Det används som tex potatis och ris.

Ja, man kan kanske få Ugali-koma här? :)

Hälsningar från en tuktuk! Här är vi i glada gänget på väg hem. Chauffören var så "dyr" (11 kr totalt för alla fyra) så jag sa att han måste sjunga för oss medan han kör oss. Och det gjorde han också! :)

Häromdagen när jag och Heidi var i gatutjänst med en broder som heter Gilbert pratade vi om hur han lägger upp tiden som pionjär. Han går nämligen i tjänsten två dagar i veckan, tio timmar vardera. Ungefär. Så han börjar tjänsten klockan sex på morgonen och slutar vid fyra. Noga med maten som jag är undrade jag såklart om han brukar äta under dessa pass. Det kan man inte ta för givet här. Ja, sa han, på pionjärmötet sa dem att "we shouldn´t be a bananapioneer". Dvs att man inte ska ha så mycket att göra att man inte hinner äta riktig mat utan bara köper någon banan i farten. Det var väl bra sagt?!

Idag när jag tog en motorcykeltaxi till några återbesök hade jag och chauffören ett trevligt samtal. Bland det första han frågade var: Are you not going to Church today? Med tanke på att alla går dit på söndagar. Då fick jag berätta om kretsdagen vi varit med på igår och att vi är vittnen. 'Can you give me something to read? I like your magazines.' Så där satt jag o höll fast mig själv med ena armen och i hatten som fladdrade i vinden med andra och tänkte: this is africa! 

Det är så otroligt skönt att slippa känna sig konstig eller annorlunda för att man är ett vittne. Man är inte hämmad på samma sätt här. Nog för att det går alla möjliga rykten om oss här också. Men det är ändå väldigt annorlunda här. 

Idag fick vi uppleva vårt första tropiska regn (för denna resa). Det är svårt att förklara hur öronbedövande det är när himlarna öppnas  och träffar ett litet plåttak. Häftigt! Det var visst bara 6 finländare och en britt på möte för tjänst i ovädret.

Efter regnet kom grodorna. Råkade se en hoppa utanför dörren när jag tog ut soporna. Sedan kom termiterna in i huset. Vi visste inte ens vad det var för djur innan grannen informerade oss! Så vi klämde till dem med foten. Tryckte till med sopen. Skyfflade ut en svart hög med döda termiter. De är luriga djur. Först var de på väggarna. Sedan tappade de sina vingar och kröp runt som små maskar på golven. Oh well, nu är de flesta ute iallafall. 

Sedan var det dags att tvätta dagens hög med svettiga kläder. När allt detta var ordnat så gick strömmen. Vi är ändå faktiskt imponerade att det tog en vecka innan det hände. Så det var bara att ta fram ficklampan, tända ett ljus och dricka lite gin i våra fancy nalle puh glas o sätta på en rulle.

och folk undrar hur vi får tiden att gå efter solnedgången.  Ja, man kan säga att här tar allt mycket längre tid. Men vi gillar det :)

Vi är mentalt förberedda på det. Det här med tiggare alltså. Tidigare gånger som vi varit här har vi konfronterats med dem med jämna mellanrum. Det är svårt ibland. Man skulle ju kunna hjälpa någon att skaffa mat för dagen att ge till sin familj. Kanske småbarn t.o.m. Så idag när vi var på väg hem från stranden hände det. En äldre man kom fram och frågade om vi kunde ge honom 100 shilling (7,5 kr). Den här gången var det enklare att neka. Varför? Han var en fräsch man i 60 års-åldern. Och han var vit. Vi lämnade honom där. Och funderingarna snurrade runt i huvudet. Hur hade han hamnat i den sitsen? 

Än sålänge är det ingen annan som tiggt något av oss. Och t.o.m. säljarna är snälla och respektfulla. Det är några positiva effekter av att turisterna minskat till Kenya. Bara bra för oss alltså.